ebk

Natten till igår jobbade jag mitt sista arbetspass på Freia. Kanske inte för alltid men för tillfället. Jag lämnade in mina skor, mitt passerkort och min nyckel. Det känns konstigt att inte måste gå tillbaka. Speciellt eftersom vi på sista tiden med övertid, jobbat precis varenda dag.

I sommar har planerat att göra absolut ingenting, efter det vet jag inte vad som händer. Det blir ett äventyr.


Jag missar dessvärre starten på produktionen av Eventyrpose med två dagar.

Någonting jag har märkt här i Norge, är att man efter ett träningspass gärna återhämtar sig genom att trycka en krämbulle el. dyl. Jag har flera gånger träffat på motionärer som ens inte väntar med det till efter träning, utan powerwalkar ätandes på en chokladkaka. Alltså inte energy bar utan ren mjölkchoklad.
De verkar jobba mycket plus-minus-noll på träningssidan här.

Eftersom jag har vissa mer eller mindre ombligatoriska ämnen i varje inlägg, följer de här:

Jobbet
Idag kom det en kvinna från någon slags arbetshälsonämnd och hälsade på. Hon studerade mig då jag arbetade, bedömde mina uppgifter ur ergonomisk synvinkel, förde anteckningar och tog bullerprover. Hon ställde även frågor på mycket tydlig Stockholmska. Jag svarade så gott jag kunde och helt på svenska. Hälsokvinnan däremot, envisades med att använda norska ord där språken skiljer sig åt.
Jag kan i och för sig förstå henne. Har hon tagit sig hela vägen till Norge och lärt sig norska för att kunna intervjua de anställda på norska företag, vore det synd att inte få använda sina norska språkkunskaper för att en av de arbetande råkar vara svensk.

Google
Dagens sökningar: okynnes, rödbeta koktid, the ocean led zeppelin, bordeaux

Snart åker jag hem. Jag har räknat ut att det bara är 10% kvar av min Oslotid.

Tiden fram tills jag åker kommer jag att spendera på följande vis:

13 juni: jobba
14, 15 juni: se på TV
Sedan kommer jag att jobba igen, 12 dagar i rad mellan den 16:e och 27:e juni.
Eftersom jag är tidspessimist och åker morgonen den 30:e, kommer jag förmodligen sedan att campa utanför busstationen f.o.m. den 28:e för att vara säker på att jag är där i tid.



Miniräknarnnn

I Norge, det rika, och därför för andra än norrmän, dyra landet finns det vissa saker vars priser är speciellt höga. Det är de för tobak, alkohol och lösgodis. Jag kan på ett sätt förstå priserna för de två första, med skatter och dylikt. Kilopriset på lösgodis är däremot ett mysterium.

När jag ändå är inne på ämnet, och eftersom nästan allt jag skriver här handlar om mitt jobb, kan jag berätta att vi här om dagen såg en rad smil-bitar som alla var vända åt samma håll. För att utomstående ska förstå innebörden och vikten av detta, krävs mer fakta:

Till packemaskinerna kommer chokladbitar från anlägget för att packeteras. De går från rullbandet, via rännor, vidare in i maskinen. I rännorna kan bitarna vara vända åt antingen det ena eller det andra hållet. Varje rulle innehåller 18 bitar och det finns alltså 18 rännor. Chansen för att alla bitar i en rulle ska vara vända åt samma håll är alltså en på 262144.

Det finns ytterligare bevis på att Norge är ett fantasiland.

Min vän Janita arbetar i kaffebar för ett stort kantineföretag. Det företaget bestämde sig för att anordna något kul för sina anställda. De hyrde därför Tusenfryd, Oslos motsvarighet på Gröna Lund. Alltså precis hela nöjesparken, enbart för sina arbetande. De bjöd inte bara på inträde utan på alla atraktioner, mat och dryck.

De anställda fick dessutom ta med sig fyra vänner var. Jag var en vän.
Jag har aldrig åkt så många berg-och-dal-banor samma dag. Jag gick i barndom. (Vilket visade sig på bussen hem då jag, till skillnad från på ditresan, fick betala barnpris.)

Det är på det hela taget en fin vecka. Grillning, Sweeney Todd, ny TV, lön, 17:e maj, besök från Umeå, konsert med Robert Plant och Alison Krauss.

Jag har även jobbat natt och prioriterat bort typ all sömn. Natten efter Tusenfryd satt jag en rast och läste tidningen i pauserummet. Tvillingarnas horoskop innehöll ett motto:

Dagen trenger en pause. Derfor fins natten.



Janita & Tusenfryd

Vissa saker är underskattade. Ostmackor med kaffe är så jävla gott.

... visdomsord står Rosita för. Hon är en spansk-norsk kvinna på jobbet och till historian hör att vi fick tårta idag på lunchen. "Alle kaker är ikke gode. Denne kake är go. Men ikke alle. Sjokoladekake, den är god. Eplekake, kjempegod. Ostkake, kolakake, fiskkake. Den är alright. Men ikke alle kaker." Hon hade en lång utläggning om att alla tåror faktiskt inte är goda. Men hon kom aldrig fram till, även fast vi frågade flera gånger, vilka som var de ikke gode kakerna.

... norska prissättning blev på vykort. Vi har tidigare hittat tillbud på avocado; två för 10 kronor, där ordinarie pris var 5 kronor styck. Idag var vi på "Norges bästa vykortshandel i världen. 150 000 vykort" (vissa färdigskrivna). Där fanns erbjudandet 3 kort för 10 kronor, fast med ett styckpris på 3 kronor. Man tjänar alltså på att köpa få.

... höjdpunkt var att kose mig med en kopp kaffe och Stieg Larsson.

Kose seg är förövrigt ett mycket använt uttryck här. "Slappa og kose seg med litt sjokolade". Det låter som att man har choklad över hela ansiktet när man är klar. I Norge kletar man in sig i choklad under filmkvällar och helger.

Jag berättade för mamma om Skype. Nu är det nästan som att bo hemma igen. Idag skypeade hon mig först medan hon kokade pasta för att berätta att hon kokade pasta. Och sedan igen medan hon var inne på vk.se för att berätta om vad som hänt i Umeå.
Det finns alltid en anledning för Kristina Kalén att skypea mig. Det är nice.

Hood